Jag är i något konstigt tillstånd, vet inte hur jag ska förklara det. Jag har både dödsångest och dödslängtan, låter helskumt, men varje dag är det en dragkamp i hjärnan. Men dödsångesten vinner alltid, så jag vill leva.

Ensamheten har börjat kännas större och större. Jag har vänner som bryr sig, men på något konstigt vis så vill jag vara ensam. Ensamheten skulle kännas ännu större om jag skulle umgås med folk. Eftersom när de har åkt/gått så blir ensamheten mer påtaglig.

Jag är i något sorts sörjande tillstånd, jag sörjer det liv jag aldrig har upplevt och aldrig kommer att uppleva. Om jag bara kunde förlika mig med det och gå vidare, då skulle det inte kännas lika tungt. Jag vet att jag aldrig kommer att uppleva sann lycka, men det finns människor som levt ett helt liv utan att fått uppleva det och bara man förlikar sig med det så funkar det ju. Bara man nöjer sig. Men varför är det så svårt att komma till det tillståndet? Det kanske är så att när jag har sörjt färdigt så kan jag gå vidare...

---

Väldigt dystert inlägg det här. Men jag behövde verkligen få ur mig detta, utan att behöva prata om det. Ingen behöver bli orolig, jag har inga planer på att ända mitt liv. Livsgnistan finns kvar!

En iPad2.

Fick problem med andningen imorse igen. Snälla Eva kom o höll mig sällskap så att jag skulle känna mig trygg. Det lättade efter ca 1 timme.

Ringde psyk imorse också. De sa att jag genast skulle dra ned medicinen till 5 mg igen, också fick jag en tid på torsdag (då får jag nog ta bort den helt). Om det inte blir bättre innan dess så skulle jag ringa igen. Så allt kan bero på den som jag misstänkte.

Har grym värk i handleden och bröstmusklerna just nu, men hoppas att alvedonet snart börjar att verka.

Bakade "Morots- och kanelmuffins" (VV's recept) i förrgår, de var saftiga och goda. Ellan verkade då tycka om dem, hon fick en och åt den snabbt med ett helnöjt leende, så det var ju kul :)

Det var tur att jag hann baka klart innan handen började att bråka.

Igår fick jag hem en ny leksak ;) Dock har jag inte haft chans att leka så mycket med den pga handen... Men när handen blir bra så kommer den att användas flitigt.

Om ca en timme ska jag på vårdcentralen. HOPPAS att de listar ut vad det är och hjälper mig. Står snart inte ut med min hand.

Har nyss kommit hem från akutmottagningen.

Min hand (eller snarare den mjuka delen på insidan av handen närmast tummen) började att bränna som elden i eftermiddag. Kändes som att jag höll den på en stekhet platta. Jag fick en svullnad och blev lite blå.. Efter en stund gick det över till att bli 2 röda (ca 0.5 cm breda) streck.. Såg ut som att jag hade bränt mig. Det brände och värkte (stundvis kändes det även så där som när man gör "tusen nålar"). Efter mycket övervägande fick jag åka in. Läkaren jag fick träffa sa att det definitivt var en blödning, men hon misstänkte att det inte bara var det utan en propp också. Hon tyckte att det var myyycket märkligt att jag fick en blödning utan att ha stött mig eller något. Satt nämligen vid köksbordet och drack en kopp kaffe med Eva när det började att bränna.
Hur som helst så tyckte hon att jag skulle ta Alvedon och ringa till vårdcentralen imorgon, eftersom de inte kunde göra någonting där.
Jag behöver iallafall inte vara orolig, för så länge det sitter nedanför handleden så är det inget farligt.

Har fortfarande kvar de röda strecken och Alvedonen jag tog innan jag åkte in har börjat att avta så nu värker det. Så det är bara att ta en Alvedon igen och slänga sig i fåtöljen en stund innan det blir natti.

TACK igen Eva och Christer för all hjälp!

Jag tror att jag avvaktar ett tag till innan jag ringer till doktorn... För nu KANSKE det håller på att vända. Hade inte lika mycket yrsel igår. Försökte att ta en promenad, kom lite längre än vanligt, men sen började det att gunga (haha, blir nästa sjösjuk när det kör igång). Var lika trött igår som tidigare dagar, men på eftermiddagen fick jag ett uppsving, kände mig nästan speedad.
Jag hittade ett recept på VV på en sockerkaka, så jag körde igång med att baka. När jag hade gjort sockerkakan kom jag på att det skulle ju gå lika bra att göra muffins av den där smeten också, så då bakade jag igen. Disken kändes inte jobbig heller. Var knäckt efteråt, men kände mig ändå inte så där tokslö. Mor kom förbi och smakade på bakverken, då sa hon att jag inte såg drogad ut på ögonen längre heller...
Så som sagt, kanske det håller på att vända. Bara yrseln går bort nu också så är jag "fit for fight" igen :)

Det här med att vakna kl 7 har dock inte förändrats. Vaknade t.o.m. 6:30 imorse, hehe, men det står jag ut med.

... är vad jag är... På yrseln och tröttheten... OCH att jag vaknar kl 7 varenda j*vla morgon, trots att jag är dödstrött. Måste ringa doktorn imorgon och höra om det verkligen är normalt att det ska bli på det här viset. Yrseln i sig är inte jobbig, yrsel är jag van vid... Det är det att jag blir alldeles mjuk i kroppen, orkar knappt hålla huvudet uppe när det blir så där, och att det känns som att jag går ovanför marken och att marken ser alldeles vågig ut, vet inte hur jag ska sätta fötterna (det är ett under att jag inte har ramlat). I andra stunden så kan kroppen blir svintung och det känns som att jag går en meter ned i marken så det blir för jobbigt att lyfta fötterna eftersom det känns som att jag måste ta ett jättekliv.

Dessutom ser jag (tydligen) drogad ut på ögonen... Det var Eva som påpekade det. Hon sa en dag att om polisen skulle se mig så skulle de nog vilja göra ett drogtest, haha. Ibland har jag inte riktig koll på kroppsrörelserna heller, känns som att allt går i "slow motion". Och förvirringen är stor uti knoppen... Väldigt irriterande. Säger fel saker och gör fel när jag skriver, tappar bort mig mitt i meningar osv (mer än vanligt). Hjärnan är seg.

Kan ju vara så att jag bara behöver vänta ut det hela ca 1 vecka till och att det då sedan vänder. Men vill höra om det är så, att det kommer att vända.

Gnäll, gnäll, gnäll... Jag vet att jag har varit lite gnällig på sista tiden.
Bear with me ;)

Medicinhöjningen går sådär. Men men, en vecka till, sen borde biverkningarna börja att gå över och jag bör känna om den ger något.

Promenaderna går sådär. Får sådan där äcklig yrsel som jag hade i lördags (då jag fick krypa till sängen) nästan varje dag. Så fort jag känner att "nu kan jag gå ut på en promenad" så hinner jag bara ifrån gården så börjar det snurra och det känns som att jag går högt över marken på någonting mjukt (skitsnubbigt). I tisdags lyckades jag dock gå ända ned på stan och ta mig hem innan yrseln satte igång.

Känns som att allt är "sådär" nu. Känner mig rätt egal, likgiltig... Men känner åtminstone glädje över saker... Så totalt likgiltig är jag inte, inte inför ALLT :)

Haha... Jag kröp till sängs igår... Bokstavligt talat. Fick sådan jävla yrsel och blev alldeles mjuk i ben och armar... Trodde att jag skulle rasa ihop om jag stod upp, så det var bara till att krypa. Antingen var det pga nacken som jag blev yr, eller också var det pga höjningen av medicinen. Vilket det än berodde på så var det jäkligt otäckt. Kändes som att jag kröp en halv meter ovanför golvet, hade liksom inte riktig känsel.

Det är underligt hur mycket det visuella påverkar det auditiva.

Ibland kan jag tycka att en låt är skitdålig om jag ser videon, men går det några månader och jag hör den utan video så kan jag plötsligt tycka att den är bra. Ibland kan jag tycka att en låt är dålig tills jag ser videon som kan förhöja den. Ibland kan en låt vara bra, men videon sänker den.

Det finns en låt (av många) som jag har lagt i en (eller ja, säkert 3 olika) Spotify-lista(or). Varje gång den spelas så blir humöret glatt och jag vill skutta runt. Har aldrig sett en musikvideo till den. Kollade på YouTube idag... Kan säga att hade jag sett videon först så hade jag nog inte tyckt att låten var så bra som jag tycker. Det stämmer liksom inte :/

Om ni vill höra låten så var snäll och lyssna via Spotify först... Sen kan ni kolla videon.

Jamie T – Sticks 'n' Stones (Spotify)

Videon